Så var sista dagen jobbad och klar. Känslan går inte att beskriva, det är bara konstigt! Åtta månader har nu passerat, åtta månader, oj vad fort det gick! Det känns som om det var igår jag satte min fot på P.O.R för första gången. Jag har inte kunnat fokusera fullt idag, har mest gått runt och tagit bilder, jag insåg att jag inte hade jätte många fina bilder på barnen. Det fick jag idag! De är för goa, det är tufft att lämna dem. Men allting har sin tid och min tid här på POR är nu över, imorgon lämnar jag för nya äventyr.

Det är inte bara barnen det är tufft att lämna, alla relationer, på arbete och fritid. Alla människor har blivit som en familj här nere och man lever ett helt nytt liv. Det är tufft att säga hejdå när man vet att man förmodligen aldrig ses igen. Jag vet att jag kommer komma tillbaka, snart, men barnen kommer vara borta och säkert många av personalen. Jag är dålig på farväl, många tårar kommer rinna nerför mina kinder imorgon! Barnen äger mitt hjärta och jag älskar Afrika!!

Kommer imorgon ha märkes och diplomutdelning till de barn jag har haft simundervisning för. Inget riktigt farväl, det har jag sagt nej till. Men det blir en chans för alla att säga hejdå till mig. Senare på em. kommer Lina från Sverige, min resevän de närmsta fem veckorna, vi kommer då hälsa på barnen och sen är det hejdå. Vi kommer tillbringa natten hos vänner och tidigt på torsdag morgon bär det av. Det är blandade känslor, jag vill inte lämna samtidigt som jag ser fram emot resan. Jag vet också som jag sa innan att allt har sin tid och jag är otroligt tacksam för det jag fått ge till barnen, och framför allt vad de har gett mig. Obeskrivligt. Jag kommer aldrig bli den samme som jag var innan jag kom hit, det är häftigt att åtta månader kan förändra så mycket. Tack Gud för att jag fick möjligheten att komma hit, tack för att jag fick träffa dessa fantastiska barn och tack för att du är trofast genom allt!

Som ni förstår kommer jag vara utan internet en längre period, men var inte oroliga, men extra böner uppskattas! Böner om en säker resa! Jag kommer försöka uppdatera när jag får chansen! Snart ses vi igen där hemma, det är konstigt men om 5 veckor befinner jag mig på nordligare breddgrader igen… Då ses vi igen, när vårsolen lyser och när trädens knoppar är gröna! (och till mormor, jag saknar din mat!!!! Vill redan nu passa på att säga att det är det första jag vill göra, äta din mat, jag gör en beställning på flygande Jacob! Tack på förhand!)

Allt gott till er vänner, ni saknas mig!
Love M.   

Holy holy holy
is the Lord God almighty who
was and is and is to come.

 Planera planera planera… Det är mycket som ska klaffa, mycket som ska bokas, men saker faller äntligen på plats och saker blir bokade. Vi är snart på väg mot nya äventyr! Nästa torsdag är vi på resande fot, i fem veckor. Har aldrig rest runt så länge, det blir att leva i en ryggsäck men jag gillar backpackerliv!! Tummen upp för det!

Tills vi hörs igen
Love M.

Det är nu officiellt, jag har nu börjat packa… Sorgligt, men tyvärr sant. Inte bara sorgligt, för framför mig ligger fem veckors resande vilket jag med stor förväntan ser fram emot. Men att lämna barnen, personalen och alla vänner här är sorgligt. Jag skulle vilja lämna allting nu bara för att slippa dra ut på allt det jobbiga. Jag slutar här på POR nästa onsdag, en vecka och en dag, den veckan och den dagen kommer snart vara över. Tiden flyger förbi och jag vill bara ställa mig och skrika ”STOPP!!”.  Men allt har sin tid men min tid här bland barnen är nu snart över. Jag tittar ut över berget med kläder, skor, böcker som ligger bredvid mig och ställer mig frågan; hur ska jag få med mig allt hem till Sverige igen? Minst sagt en utmaning!!

En liten kort uppdatering. Jag är nu sjuk igen, har varit det sedan i fredags, med feber spyor har det varit en tuff helg, men jag är tacksam att jag får ha människor runt omkring som tar hand om mig! Det var långhelg och igår var det public holiday, jag kände mig bättre och vi, jag och Ryan åkte till Durban, vi besökte Victoria market med färger och dofter från Afrika och Indien. Efter en klänning och ett par skor rikare och en promenad i solen gjorde sig febern påmind igen… Åkte vidare mot Gateway som är ett stort shoppingcenter, fick i mig lite mat och fick lite energi tillbaka, efter ännu ett par skor fick jag massvis med energi! (Mamma, du behöver inte vara orolig, alla saker var BILLIGA!!!) Efter det åkte vi hem, i bilen hem mot Margate kände vi båda oss febriga med huvudvärk. Typiskt. Idag var jag hos doktorn, vill bli frisk och stark till vår resa som börjar nästa vecka torsdag! Be för mig där hemma, för en god hälsa, en bra sista tid och en säker resa!

Allt gott
Love M. 

Bild från Durban.
Trött och blek Maja.

Att åka iväg, långt bort en längre period är en prövning, på många sätt. När man ser många månader framför sig känns det som en evighet, plötsligt är man i slutet och undrar vart tiden försvann. Dagen närmar sig, dagen då jag lämnar Afrika, men bara för denna gång. Mitt hjärta för Afrika växer och jag kommer snart tillbaka, det lovar jag!
  Jag gillar inte farväl, jag är den tjej som heller springer utan att säga hejdå istället för att verkligen ta farväl. Att lämna Sverige med vänner och familj var tufft, men jag vet att de finns kvar där hemma, men hur ska man säga hejdå till människor man aldrig kommer träffa igen? Hur klarar man det? Människor man kommit nära, personal man kopplat med, och framförallt barnen.

Framtiden är oviss, framtiden kan ibland vara skrämmande. Hur ska man veta vad framtiden innehåller? Vill man veta? Hur mycket ska man planera? Hur långt fram kan man planera? Ibland vill man ha framtid, ibland inte.
 

Jag tycker alltid det är lika svårt att fatta beslut, stora som små. Ni som känner mig, ni vet att jag är definitionen av beslutsångest. Hur ska man veta vad som är rätt beslut? Finns det ett rätt beslut för alla beslut? Jag vill leva efter Guds vilja, helt och fullt. Att känna ett lugn inför beslut jag fattar blir självklart. Det är svårt att känna vad som är rätt, men ofta kan man se tillbaka i efterhand och se att Gud ledde en genom allt. Jag vill alltid leva i Guds frid och trygghet. En trygghet utan dess like. ”I frid kan jag lägga mig ner och sova, ty du Herre, du låter mig bo i trygghet” – psalm 4:9

Mitt huvud är fullt av tankar. Fullt av frågor. Bara fullt av allting. För fullt.
Men framtiden är framtiden, låt oss försöka att inte oroa oss.
Jag vill njuta av nuet, för jag är tacksam, jag mår bra och jag är glad!

Tills vi hörs igen
Love M.

May the Lord bless you
and protect you.

May the Lord smile on you
and be gracious to you.

May the Lord show you his favor
and give you his peace.

Numbers 6:24-26

På dig min Gud förtröstar jag, när oro skymmer min morgondag,
 
för jag vet att du trofast emot mig. När svårigheter omger mig,
 
då är jag ändå trygg hos dig för jag vet att du aldrig lämnar mig.
 
Är det natt eller dag, Herre på dig förströstar jag.
 
Gud du är alltid nära mig, ingen förändring finns hos dig.
 
Du är den samme igår och idag och i evighet.
 
Du är min framtids säkra grund, du som står fast vid ditt förbund.
 
Min klippa är du, allsmäktig Gud, jag ärar dig.

Jag fullkomligt älskar Drakensberg. Att titta ut över detta magiska landskap att som att befinna sig i en saga och verkligheten känns långt borta…

Vi, jag, Rebecka, Pelle, David och Ryan åka i fredags iväg för en helg vandring i Drakensberg. En helt med mycket äventyr minst sagt. Jag visste inte att en karta och verkligheten kunde se så olika ut? På grund av detta körde vi betydligt längre än vad vi behövt innan vi kom fram till Injusithi. Snarare gaten in till Injusuthi, som var stängd. Ingen berättade för oss om någon gate som dessutom var stängd vissa timmar? Jag och Rebecka som i bilen, en buckie, på en madrass medans de tre killarna slog upp ett tält vid sidan av bilen. När morgonen kom såg vi hur vackert det var runtomkring. Vi började vår vandring, vandringen mot toppen och mot grottan där vi skulle tillbringa nästa natt. Vad hade vi att vänta? Fokus på stigen och sen är det bara att gå, och åh vad skönt det var att röra på sig! Många stopp längs vägen för att försöka fånga det vackra på bild, Gud är en mästerkonstnär! Till slut nådde vi vårt mål, Grindstonecave, en stor grotta som till vår förvåning hade rinnande vatten i form av två små vattenfall. Det blev vila, skratt, skedning, fina samtal, kortspel och sedan mörker. När mörkret kommer så blir det verkligen mörkt, dags att krypa ner i våra sovsäckar. Natten blev kall och vi fick sova tätt tätt tätt. På söndagen tittade vi ner mot vårt mål, campingen. En härlig vandring ner med fika, kort och en fin andakt med utsikt över den vackra natur. Vi var nöjda trött och glada. Äventyret tog inte slut här, när vi börjar köra  märker vi snart att vi fått punktering. Gosh. Mitt ute i ingenstans, då inte all utrustning fanns i bilen fick vi fortsätta köra, till slut ser vi en bil och stannar. Alla män i denna zuluby kom till vår undsättning! Tack! De ville byta mig och Rebecka mot kossor, tack för komplimangen men nej tack.

Vilken helg, vilket äventyr. Jag avslutar där jag började, jag älskar Drakensberg! 
Visar det bästa av helgen i bilder också. Titta och njut!
Tills vi hörs igen
Love M.    

Livet som volontär har många sidor, många bra men det finns också de som är mindre bra. Att leva och bo som vi gör är påfrestande, att sättas i ett hus med människor man kanske inte skulle valt att umgås med hemma är en prövning. Det är nyttigt och man ser plötsligt sig själv i ett nytt ljus. Jag kan ärlig säga att jag saknar egen tid, att vara ensam och ha egen tid är något som blir sällsynt men som är så välbehövligt. Vissa dagar blir jag så trött på allting att jag bara vill åka härifrån, idag är en sådan dag. Jag vill ha tålamod!! Allt går i ett men vi alla behöver stanna upp för en stunds vila. Jag tror jag går i ide när jag kommer hem för att försöka ta igen all missad egen tid.

Tills vi hörs igen
Love M.