Jag har alltid varit en känslo-människa, och idag är det något jag är tacksam för. Genom åren har jag sett det som en dålig sak pga. olika saker, delvis att jag gråtit mycket, något som i tonåren inte ses som starkt, snarare tvärtom. Idag tycker jag det är skönt att gråta och jag är glad att jag kan visa känslor, och även få ur mig dem.

Jag har emellanåt så mycket känslor som bubblat, så mycket empati för människors glädje och sorg. Tårar kan börja rinna lite när som, så fort jag blir rörd. Jag inser att detta är något Gud lagt i mig, något han kommer använda i sin plan för mitt liv.

Våga visa känslor! Och vad gör det om mascaran skulle rinna lite ibland?!

Love, M.