Afrika känns just nu väldigt långt bort när jag tittar ut och ser all snö och känner kylan. Men Afrika ligger nära hjärtat och jag smsar med "Afrika" varje dag.
Framförallt smsar jag med min vän Zilungile, eller Z som vi kallat henne här innan.

(Ni kan läsa hennes historia här; http://majaisadora.blogg.se/2012/october/ nästan längst ner på sidan!)
 

Ibland känner jag mig ännu mera maktlös att vara så långt bort, jag vet att jag inte kunde göra mycket innan, men jag kunde i alla fall ge henne en kram. Men jag vet att hon känner mitt och alla era andras stöd, vilket hon är tacksam för!

 Hon har nu ett datum för den hjärtoperation hon måste gå igenom, den 11:e februari, vilket är väldigt snart. Z är rädd, jag försöker stötta även om jag själv får tårar i ögonen när jag ber och tänker på det. Jag inser mer och mer vilken riskfylld operation det är, med flera större organ som inte längre fungerar som de ska och med ett jätte högt blodtryck. Jag ber Gud att din vilja ska ske.

Mitt i allt detta så smsar hon häromdagen och är orolig över sin man som nu har blivit väldigt sjuk. Den första tanken som slår mig är HIV. Han testade sig över tre år sedan, då var det negativt, men efter det har han inte velat testa sig igen. Men nu har han nog kommit fram till att på måndag ska han gå till sjukhuset och testa sig.
Hur mycket ska två människor behöva gå igenom?
Som ni säkert förstår är det svårt att få någon inkomst och livet blir då ännu tuffare. Z är skyldig sjukhuset lite pengar sedan tidigare som de vill att hon ska betala av nu. Operationen är gratis men hon kommer behöva betala en del den tid hon ska ligga på sjukhuset efter operationen, en 6 veckors period. Hon har pratat med sjukhuset men de kan inte svara på nu hur mycket det kommer att handla om. Kan vi igen hjälpas åt?
Zilungile sa till mig igår "we really believe in your prayers", då svarade jag att våra böner är inte 'bättre' än deras eller någon annans. Men såklart är fler böner bättre än några få.

 

Innan har jag vägrat acceptera att Z ska gå bort.. För tre år sedan sa läkarna att hon hade två månader kvar att leva, men hon lever än idag. Gud vet varför. Men nu när operationen kommer närmre är det så mycket känslor även för mig, jag vet inte hur jag ska hantera allt.

 

Tack för allt ert stöd vänner, det betyder mycket för mig men mest för Zilungile.

 

Love