Jag förundras över mycket vi svenskar gör eller hur vi fungerar. Eller vad som är 'svenskt'. Jag inbillar mig att jag ser det med nya ögon efter att ha varit mycket i Afrika.
Solen skiner och våren är här, då är vinterdeppigheten som bortblåst och alla är plötsligt positiva och glada. Alla svenskar är nu ute, i shorts med kritvita ben, det solas och dagen efter ser majoriteten ut som kräftor. För va har vi för pigment efter att varit instängda ett halvår? Samma visa varje år, att vi aldrig lär oss. Eller vill vi inte lära oss?!
Vi diskuterar nu inte bara väder utan även vilken sida som ger bästa rapporterna. Är inte det att ta det ett steg för långt?

Vi är artiga, men håller oss gärna för oss själva. Nya möten är ju jobbiga och på bussen sätter vi väskan på platsen bredvid.
Jag märker hur mycket jag påverkas av att vara här hemma en längre tid. Jag gör som alla andra. Jag berättade för Ryan att svenskt är ganska knäppa, varpå hans svar var; men det visste vi redan. Han fortsatte också med att berätta hur svenska (och konstig?) jag var i början av vårt förhållande.

Nu ska jag återigen lämna Sverige. Hur långt tid ska det ta innan jag går utanför min comfort zone?! Att ta till mig att alltid vara ytligt artig, 'Hi, how are you?! I'm well thanks and you?! - A coke please.'
Hos Bahlmanns pussas det, kindpussar men även på munnen, något som låter helt knäppt för oss svenskar. Men jag anpassade mig och vande mig, men nu har jag varit i Sverige för länge och kommer förmodligen känna mig obekväm, så kramar får duga. Ta inte illa svärföräldrar, jag är bara mera svensk nu.

Och engelskan, hjälp... Känns som jag tappat allt!!! Kommer lägga på en sådär otrolig svensk brytning... Hjälp igen. Jag håller tummarna att jag fort ska komma in i det och att det återigen ska kännas naturligt och att jag faktiskt är en del av hans familj.

Önska mig lycka till och håll tummarna!
Love
Maja