Vi går alla och väntar på att livet ska börja.
Kanske är det en relation som ska ta ett steg till, ett bröllop eller ett barn som är påväg.
Vi går och väntar på att vi ska börja plugga, sen att bli klar och börja jobba..
Lever vi verkligen i nuet? Vi känner oss ofta inte tillfreds med tillvaron utan tänker, nästa år, då börjar livet.
När man ser i backspegeln tänker man, men då, då levde jag verkligen, bra stund i livet. Men var det så då? Eller väntade vi också då på att livet skulle börja.

Hade en intressant diskussion med en taxichaufför i veckan om just detta, när börjar livet. Han var 43 och väntade fortfarande på att livet skulle börja. Men slösar vi inte då bort våra liv? Även om saker är jobbigt och vi måste såklart ha saker och händelser att se fram emot, så måste vi börja leva NU. Acceptera situationen, det är detta som är mitt liv just nu. Att se allt det positiva, att vara tacksam för det vi faktiskt har. Inte fokusera på det vi inte har eller det som framtiden håller. 

För min del börjar jag nog mer och mer landa att detta är mitt liv nu. Såklart handlar det just i detta nu om att få träffa Ryan igen, men kanske inte att jag känner att livet börjar då. Livet blir lättare när vi är tillsammans. Visst ska det bli spännande och ett viktigt steg att vi gifter oss i sommar, men jag känner inte att livet blir annorlunda pga. det. Utöver att Ryan inte finns här, så trivs jag hemma just nu. Blir glad av att känna våren komma, trivs på jobbet och har en fin familj. Jag vill börja leva nu, inte vänta på att livet ska börja. 
Gör det ni också. Ta chanser när de kommer, lev för idag, var spontana och fyllda med kärlek! 

Kände att jag ville dela med mig av detta! :) 
Allt gott. 
Love 
Maja