Det gör ont att se människor nära hjärtat blir gamla. Det är svårt att förstår att det tar slut, att människor inte finns hos oss föralltid. Jag minns dagarna som barn, och skulle vilja ha alla de människor runt mig nu som jag hade då.

Igår var vi på sjukhuset och hälsade på älskade morfarn, det blir mycket skratt i allt det tunga. Mig brydde han sig inte så mycket om, det enda han sa "-RYAAN!!". Mycket är förvirrat, men jag glädjer mig åt det som finns djup där inne, spontana saker från hjärtat som han kan uttrycka. Jag har aldrig långt till tårar, men inte heller jätte långt till skratt. Vi försöker oss att inte oroa oss för morgondagen, för va dag har nog av sin egen plåga.

Vi ber om Gud's frid och kärlek.

 

 

Maja