Jag har så mycket tankar, som jag vill försöka få ner i text...

 

När jag var yngre, så var det så många jag såg upp till, människor som jag tyckte hade något extra. Jag såg ner på mig själv och tyckte inte jag var hälften så bra som 'dem'. Det är en stress i sig att alltid ha känslan av att man måste sträva efter mer, bättre, dyrare, häftigare saker. Att man inte duger som man är.

Vissa dagar känner jag fortarande såhär, men så inser jag, att jag är lyckligt lottad. Jag är gift med en man som får mig att känna att jag duger som jag är. (Mannen gillar inte ens mig i smink?!)

När jag möter de människor idag, de som jag för några år sedan såg upp till inser jag även att flera är kvar på samma plats i livet. Jag har nog inte hunnit med själv i allt som hänt mig de senaste åren, för jag tror mitt liv började på riktigt efter gymnasiet, och det är inte jätte länge sedan. Allt som jag sett som mina svagheter använder Gud nu till min och andras fördelar. Jag är inte så dålig som andra har fått mig att känna mig genom åren.

Jag är trött på att försöka passa in, och vad ska vi passa in i egentligen? Jag är trött på ett sämhälle som handlar om att göra rätt och vara på rätt. Du duger som du är, jag duger som jag är.  

 

Något annat jag inser mer och mer, att när människor väljer bort en vänskap eller gör annat som sårar, så är det inte jag som ska vara ledsen, (även om jag såklart blir det) utan det är dem som förlorar på det. Jag vill sluta fokusera på det som sårar, och på det som gör ont. Jag är här, jag är jag och vill människor vara min vän så är jag mer än gärna deras vän tillbaka. Vi alla har brister och ingen är perfekt, men slipar vi länge nog så kommer allas guldsten fram.

 

Love