Jag tror det till viss del är bra att vara ifrån varandra. I lagom mängd. Det ger ett störra djup i en relation, man får känna att man saknar varandra och man får se relationen i nya perspektiv. Klarar man igenom perioder ifrån varandra så växer relationen starkare, det har jag själv fått uppleva. Det är häftigt.
Men det får inte heller gå för lång tid, som det har gjort för oss nu. Vi har snart varit ifrån varandra tre månader, vilket är låång tid. Man vet att det gått för lång tid när man inte ens kommer ihåg hur det är att pussa sin fästman, eller hur det är att hålla honom i handen, eller när man inte kommer ihåg hur han luktar. På något vis känns det lite pirrigt och som om att vi ska ses för första gången. Fjärilar i magen, och det låter så konstigt, för om två månader ska vi gifta oss!!!

Det är drygt en vecka kvar tills jag åker, folk försöker peppa, och jag vet att det inte är långt kvar. Men den sista veckan är värst, tiden kan inte gå långsamare. Jag räknar ner på alla sätt, dagar, jobbdagar, träningspass osv. Dock ser jag inte fram emot mötet på flygplatsen, brukar bara bli så konstigt... Inte alls den romantiska föreställningen folk har.. Det brukar bli bra efter ett tag när vi landat i att vi faktiskt är tillsammans igen.

Så är det just nu.
Fokus på nästa torsdag då jag åker. Det är nästan som om jag är i min egna lilla värld. Ni får ha överseende med det vänner.

Love