Jag är glad att vara här, speciellt att äntligen få vara med Ryan igen.
Men jag kan inte låta bli att sakna hemma, för visst har jag en del av mitt hjärta här, men hemma kommer alltid att vara Sverige. Det är svårt att byta liv, land, kontinent över en dag.. Allt mixas och det som finns nu är förvirring. Jag känner mig lite nere, men jag vet att det kommer bli bättre, första veckan är alltid tuff. 
 Jag är bara glad och lycklig av att vara vid Ryans sida, han finns alltid där och stöttar, för allt mellan halsont och hemlängtan.

Hade jag vetat hur tufft det skulle bli med distansförhållande och att 'pendla' till Sydafrika hade jag nog aldrig påbörjat något... Men vem har sagt att den lätta vägen är den rätta vägen? I slutändan har det varit värt alla tårar och all längtan. Det jag längtar efter nu är att få starta ett riktigt liv, sluta pendla och att vara på en och samma plats en längre tid. Vi litar på Gud och vet att han har en plan och att hand alltid är med genom skratt och tårar.