Alla har vi bra och dåliga stunder även när det gäller vår tro. Vissa har bra när andra har sämre, frågan är; hur uppmuntrar vi varandra? Vi alla behöver uppmuntran de dagar som är sämre, tänk då om människorna runt omkring kunde vara en inspirationskälla? Jag längtar efter mer öppenhet och mer ärlighet. Att det ska få vara lika naturligt att fråga 'hur har du det med din tro?' som 'hur går det på jobbet?' eller 'hur var din semester?'. 
 
Jag fick frågan av en god vän för några dagar sedan och sedan dess har jag funderat mycket, mest över hur man ska uppmuntra och finnas där på ett djupare plan för människor i sin omgivning. Vi har alla kommit olika lång i vår livsvandring och kan ta hjälp av varandra. Över kulturgränser, generationsgränser genom alla skillnader har jag lärt mig nya saker och blir inspirerad, det största inspirationen är att vilja jobba ännu mera på min tro. 

Så fråga dig själv; Hur har jag det med min tro? Och hur uppmuntrar och inspirerar jag andra? 

M.