Det är många känslor i omlopp och jag vet knappt längre vilken som är starkast. Fast jo, det vet jag visst, den starkaste känslan just nu är längtan till Afrika, längtan att komma tillbaka till den plats där jag lämnade en del av mitt hjärta. Längtan efter människorna, barnen, landet, naturen, språket, värmen? ( jag längtar ju dock till kyla, men visst ska det bli lite skönt att få sola och bli lite brun!) Jag försöker tänka, försöker fokusera på att få med mig allt, inte för tungt, inte för mycket, bekväma kläder, rätt skor.. gosh. Jag har alltid problem med att jag vill ha med mig för mycket saker, samtidigt vet jag att väskan nog kommer vara lite tyngre på hemvägen. Hur mycket fåt väskan väga? Det måste jag kolla!!! Försöker ladda mp3 med musik som jag kan lyssna på under den långa vägen till afrika, vägen som går över sthlm - rom - addis abeba - johannesburg - durban - bil till margate. Jag ska resa över halva jorden och just nu känns det som om jag aldrig kommer komma fram. 
 
Samtidigt finns en känsla av nervositet, hur kommer det bli att möta allt och alla igen? Om några av barnen är kvar på POR hur kommer det bli att möta dem? Mitt hjärta längtar så efter att träffa alla, framförallt barnen, och jag vet med mig att det kommer bli väldigt känslosamt, för det är sån jag är, känslomänniska. Ibland sämre men oftast bra. Det kommer bli mycket tårar, mest av glädje. Jag hoppas innerligt att denna resa som kommer vara i tre veckor kan ge lite mer frid, att jag ska kunna landa mer i mig själv, i vart jag befinner mig och i Herren. Afrika var och är en stor del av den jag är just nu och det är konstigt att på något sätt ha två liv, två platser i världen där du känner att ditt hjärta är, två platser fullt med människor du älskar. Två platser, på gott och ont. Jag har varit hemma ungefär 5 månader och nu är det äntligen dags, back to Africa.

Dags för lite kvällsmat och sedan dags för sängen. 
Ta hand om er så hörs vi!
M.