Det är häftigt att få följa barnen, att se dem från att de kommer in tills att det åker. Det är en process som många gånger är jobbiga för både barn och personal. När ett barn går igenom tuffa terapisamtal märks det i barnets beteende. Så också när processen är igång med fosterfamilj. Ett barn kan gå från att vara bråkig och jobbig till ens favorit och man fattar inte hur det gick till. Jag tänker på ett speciellt barn som kom för några månader sedan och därefter har allt varit upp och ner. Efter en period här blev hans beteende värre och vi kände alla att det gick bakåt istället för framåt. Efter detta har det hänt så mycket, en förändring som knappt kan beskrivas. Det är så fantastiskt att få vara med! Jag insåg häromdagen att detta barn nu är mer av en favorit.
  Det är detta som är tufft med att jobba här. Det är vanliga barn men samtidigt är de så olika svenska barn med ett bagage som inte går att ta in. Det kan vara tufft att jobba med barnen när de går igenom olika faser i helande och vägen till fosterfamilj. Men jag är glad att jag får vara en del av dessa barns liv och de har lärt mig så mycket om livet som man trodde man visste men egentligen inte hade någon aning om.
 Det är lätt att ”tappa bort” sig själv i allt runt omkring. Jag är glad att jag tog tag i mig själv och gick för att prata med någon. Någon här som förstår vad också vi går igenom. Att få tänka på sig själv är absolut livsviktigt. Hur ska vi kunna ge barnen den kärlek vi behöver om vi tappat bort oss själva? Det är också lätt att hamna i fällan att tänka att deras problem är så mycket mer än mina. Att jämföra sig med andra är aldrig bra och inga problem är för små för att ta upp med någon. Vi kan inte ge av oss själva om vi inte löser våra egna problem först.

I början känns 6 månader som en evighet, men nu ställer jag mig frågan; vart tog tiden vägen? Kristin, min rumskompis och allas våran vän har idag åkt tillbaka till Sverige. Så konstigt!! Hon lämnar ett tomrum. Och också tanken att om två dagar har jag faktiskt varit här i 6 månader, och jag är glad att jag har valt att stanna längre!! Nästa vecka åker också Emilie tillbaka till Sverige, men när några åker så kommer det nya och en ny familj bildas! Det är alltid lite nervöst att inte veta vad som komma skall men också förväntan och spänning inför det nya. Det kommer fyra nya volontärer, 3 kommer den 5feb och en kommer den 12e!

Fortsätt be för POR!! Vi har haft möten och fått prata av oss och har nu ett större lugn inom oss, saken är i professionella händer. Alla inblandade behöver böner och vi ber om att rättvisan ska komma.
 Vill också bara säga att jag har haft feber nu igen, vilken gång i ordningen vet jag inte, tappade räkningen för länge sedan!! Idag är den borta men att jobba väntar jag med tills i alla fall imorgon.

Tills vi hörs igen
Love M.