Det är stor skillnad på hemlängtan och på att sakna människor hemma. Jag känner ingen hemlängtan men såklart saknar jag er där hemma emellanåt, ibland så jag spricker. Man skulle vilja flyga familj och vänner hit för att få uppleva det jag får uppleva. Jag lever på att allt har sin tid, just nu är jag på denna sidan jorden och jag är här så länge Gud vill ha mig här. Jag vet att ni där hemma finns kvar, tack och lov. Det är här jag ska vara just nu. Det är tufft att vara sjuk och jag har frågat mig hur många turer men egentligen klarar av. Det är påfrestande både fysiskt och psykiskt. Jag är inte här för att ligge inne i volontärhuset dagarna i ända. Men det sista jag vill göra är att ge upp, det skulle vara för lätt. Jag kämpar vidare. Jag ser framåt, mot ljusare tider, mot friskare tider. För någon gång måste detta ta slut. Jag får extra kraft när man får höra från utomstående människor här att det är starkt att jag kämpar vidare, och såklart också från människor hemma. Never give up on the good times. Barnen har inte glömt mig, de ber för mig varje kväll vilket värmer enormt mycket. Men jag saknar dem, jag saknar att sitta med en massa barn i knät och jag saknar deras kramar! Bara att få ge kärlek och att få se hur mycket en kram kan betyda.

"Ditt ord är mina fötters lykta
och ett ljus på min stig." 
 - psalm 119:105  


Tills vi hörs igen
Love M.