Just nu känner jag så mycket på en och samma gång, då är det svårt att sätta ord på alla känslor.
Att komma tillbaka till Sydafrika och helt plötsligt över en natt byta liv, är minst sagt omvälvande. Det är fantastiskt att vara med Ryan. Men det tar alltid ett tag att landa, att vänja sig vid den höga luftfuktigheten, solen och språket. Just nu gör jag mycket 'svenska' misstag (misstag i engelskan som ofta svenskar gör) Ryan skrattar och rättar mig, tur att jag inte är så känslig längre.

Något annat som får mina känslor att svalla är de svarta barnen. Ni vet nog alla att jag först kom hit till Afrika för att jobba med de svarta barnen. Att komma tillbaka och se, saker som jag känslomässigt kommit ifrån genom att vara i Sverige en längre tid. Den första lilla svarta flicka jag såg fick mig bara att le, även om vi i te fick någon kontakt. Det är tufft att behöva möta människor som tigger, barn som tigger. Hur bemöter man det?!
Vi såg en ny sydafrikansk film i lördags, en film om apartheid, om de svarta, speciellt en svart man och om hur det påverkade hans liv. Mot slutet av filmen kom tårarna, jag kikade på Ryan som också grät. Helt oväntat börjar jag stor gråta, tjippar efter andan. Varför?! Ryan håller om mig och allt jag kan få fram är; jag tänker på barnen, de svarta barnen, 'mina' barn på Place of restoration och att jag vill hjälpa alla dem som behöver. Min hjärta brast, och de känslorna sitter kvar.

Jag insåg igen varför jag kom hit från först början, Gud har lagt i mig en kärlek till just de svarta barnen, de som inte har föräldrar, ett hem eller kanske inte ens mat för dagen. Jag tackar Gud att jag kan få känna med dessa barn och jag ber att jag kan få göra vad jag kan för att hjälpa, även om det bara är några barn.

Mitt i alla tårar där i biosalongen säger Ryan; vi öppnar ett barnhem!
Och jag svarar med en gång JA, som om det inte finns en chans att tvivla. Vi planerar mycket runt ett liv i Sverige, men för att starta något större och få hjälpa barn, älska barn skulle jag ge upp Sverige.
(Mamma, bli inte orolig. Vi vet inte vad framtiden har för oss, eller snarare vad Gud har för oss. Vi vill vara där Gud vill ha oss, sen om det är Sverige, Sydafrika eller någon annanstans...)

Kärlek till er där hemma.
Maja