Jag ska gifta mig, jag fattar det inte ens själv. 1 månad och 4 dagar kvar och det känns som om jag planerar någon annans bröllop.. Blir mer och mer overkligt för var dag som går.

Samtidigt, som jag inte kan vänta på att få gifta mig med Ryan, min bästa vän. Han upptäckte ett kors på min vänstra hand, i form av födelsemärken, han brukar skoja och säga att mitt äktenskap blir välsignat. Det tror jag absolut, är redan välsignad!!!!

Att planera ett bröllop är att ha mycket i huvudet... Jag brukar inte glömma, men när det för mycket på en gång blir det svårt att komma ihåg allt, små to do listor blir till stor hjälp!!! Allt är i enkelhet men genomtänkt. Kommer bli fint men inte dyrt. Vem har sagt att det måste vara dyrt för att se fint ut?!


Love

Hade en fin kväll igår, middag och sleep over hos Maria, AK och Bayanda.
Bayanda bestämde sig för att göra en 'style' i mitt hår. Haha.

Love

Igår när vi kom till gymmet fanns ingen el. Delar av gymmet gick på en extra källa. Dock inte spinningen som jag skulle på... En spinning klass i mörker, på dåliga cyklar och en instruktör som var hämtad från 80-talet. Jag har då aldrig sett en spinning instruktör som cyklat baklänges? Vad är det bra för.. Ingen musik heller...
Jag hade min egen musik och gjorde min egna grej, alltså inget baklänges cyklande för mig!

Love

Detta var svårare än jag trodde.. Jag har erbjudit all min tid och energi men när en människa inte vill lyssna eller ta emot min hjälp finns det inget jag kan göra.
Jag måste respektera att de vill göra det på sitt sätt, i sin takt. Jag vet med mig hur mycket jag hade kunnat tillföra om jag fått chansen.

Jag får återigen fokusera på mig själv, på min egen träning. Att pusha mig själv, för det vet jag att jag kan. Ska imorgon också gå med på ett gym här, måste ta hand om mig själv. Det hjälper mig även att få ur mig allt negativt och det fyller mig med ny styrka och energi!


Love

"And I promise to sing to you when all the music dies.."

Kärleken till min bästa vän och fästman växer för var dag som går, det är fantastiskt! Vi har haft en fin vecka, med flera fina dejter som slutat i lycko tårar.
Jag trodde aldrig jag förtjänade något bra, och Ryan är bättre än alla förväntningar. Gud visste vad han gjorde när vi möttes. Gud har en plan och jag är evigt tacksam för all välsignelse han ger mig!

Love

Helgen började med en allergisk reaktion mot deras nya lilla valp..
Mins ögon var svullna, hela kroppen kliade och jag fick feber. Men valpen hade myst med mig hela dagen.

Igår började jag må illa... Och efter ett tag började spy.. En hemsk em/kväll. Kom fram till att det var en matförgiftning från maten jag åt på lördag ikväll i Mthwalume.
Nu försöker jag få i mig lite toast och dricka.

Love

Jag har ett nytt Sydafrikanskt nummer, så för er som är intresserade, fråga mig! :)

Loove

Just nu känner jag så mycket på en och samma gång, då är det svårt att sätta ord på alla känslor.
Att komma tillbaka till Sydafrika och helt plötsligt över en natt byta liv, är minst sagt omvälvande. Det är fantastiskt att vara med Ryan. Men det tar alltid ett tag att landa, att vänja sig vid den höga luftfuktigheten, solen och språket. Just nu gör jag mycket 'svenska' misstag (misstag i engelskan som ofta svenskar gör) Ryan skrattar och rättar mig, tur att jag inte är så känslig längre.

Något annat som får mina känslor att svalla är de svarta barnen. Ni vet nog alla att jag först kom hit till Afrika för att jobba med de svarta barnen. Att komma tillbaka och se, saker som jag känslomässigt kommit ifrån genom att vara i Sverige en längre tid. Den första lilla svarta flicka jag såg fick mig bara att le, även om vi i te fick någon kontakt. Det är tufft att behöva möta människor som tigger, barn som tigger. Hur bemöter man det?!
Vi såg en ny sydafrikansk film i lördags, en film om apartheid, om de svarta, speciellt en svart man och om hur det påverkade hans liv. Mot slutet av filmen kom tårarna, jag kikade på Ryan som också grät. Helt oväntat börjar jag stor gråta, tjippar efter andan. Varför?! Ryan håller om mig och allt jag kan få fram är; jag tänker på barnen, de svarta barnen, 'mina' barn på Place of restoration och att jag vill hjälpa alla dem som behöver. Min hjärta brast, och de känslorna sitter kvar.

Jag insåg igen varför jag kom hit från först början, Gud har lagt i mig en kärlek till just de svarta barnen, de som inte har föräldrar, ett hem eller kanske inte ens mat för dagen. Jag tackar Gud att jag kan få känna med dessa barn och jag ber att jag kan få göra vad jag kan för att hjälpa, även om det bara är några barn.

Mitt i alla tårar där i biosalongen säger Ryan; vi öppnar ett barnhem!
Och jag svarar med en gång JA, som om det inte finns en chans att tvivla. Vi planerar mycket runt ett liv i Sverige, men för att starta något större och få hjälpa barn, älska barn skulle jag ge upp Sverige.
(Mamma, bli inte orolig. Vi vet inte vad framtiden har för oss, eller snarare vad Gud har för oss. Vi vill vara där Gud vill ha oss, sen om det är Sverige, Sydafrika eller någon annanstans...)

Kärlek till er där hemma.
Maja

Jag lämnar Björkö om 3 timmar
lyfter om 5,5 timmar
ankommer SA om 19 timmar
och bäst, träffar Ryan om 22 timmar!!!

Loooove!!

Jag förundras över mycket vi svenskar gör eller hur vi fungerar. Eller vad som är 'svenskt'. Jag inbillar mig att jag ser det med nya ögon efter att ha varit mycket i Afrika.
Solen skiner och våren är här, då är vinterdeppigheten som bortblåst och alla är plötsligt positiva och glada. Alla svenskar är nu ute, i shorts med kritvita ben, det solas och dagen efter ser majoriteten ut som kräftor. För va har vi för pigment efter att varit instängda ett halvår? Samma visa varje år, att vi aldrig lär oss. Eller vill vi inte lära oss?!
Vi diskuterar nu inte bara väder utan även vilken sida som ger bästa rapporterna. Är inte det att ta det ett steg för långt?

Vi är artiga, men håller oss gärna för oss själva. Nya möten är ju jobbiga och på bussen sätter vi väskan på platsen bredvid.
Jag märker hur mycket jag påverkas av att vara här hemma en längre tid. Jag gör som alla andra. Jag berättade för Ryan att svenskt är ganska knäppa, varpå hans svar var; men det visste vi redan. Han fortsatte också med att berätta hur svenska (och konstig?) jag var i början av vårt förhållande.

Nu ska jag återigen lämna Sverige. Hur långt tid ska det ta innan jag går utanför min comfort zone?! Att ta till mig att alltid vara ytligt artig, 'Hi, how are you?! I'm well thanks and you?! - A coke please.'
Hos Bahlmanns pussas det, kindpussar men även på munnen, något som låter helt knäppt för oss svenskar. Men jag anpassade mig och vande mig, men nu har jag varit i Sverige för länge och kommer förmodligen känna mig obekväm, så kramar får duga. Ta inte illa svärföräldrar, jag är bara mera svensk nu.

Och engelskan, hjälp... Känns som jag tappat allt!!! Kommer lägga på en sådär otrolig svensk brytning... Hjälp igen. Jag håller tummarna att jag fort ska komma in i det och att det återigen ska kännas naturligt och att jag faktiskt är en del av hans familj.

Önska mig lycka till och håll tummarna!
Love
Maja